Min blogg om barn

 Jag vill inte sitta och säga att det inte finns några nackdelar med att resa med barn för det gör det ju säkert men jag kan garantera enligt det som jag har läst och hört att fördelarna är betydligt fler. Först och främst så lär sig dessa barn på ett helt annat sätt att både anpassa sig till nya miljöer och nya människor vilket är en stor fördel anser jag. Det är en förmåga som man verkligen har nytta av sedan när man blir vuxen också. Att se nya saker, upptäcka nya saker det gör man ständigt när man är på resande fot och den rikedomen vill jag ge till mina barn. Stannar man längre tid på ett särskilt ställe så har barnen också en chans att lära sig ett nytt språk vilket de inte skulle ha gjort om de hade varit kvar i Sverige. Listan skulle kunna göras lång men nu tog jag upp bara det absolut viktigaste enligt mig.

När jag går in i den diskussionen som handlar om varför jag ska stanna hemma i Sverige och sluta resa bara därför att jag får barn får jag så gott som alltid samma svar tillbaka. Barn ska vara trygga. Det är inte bra för de att flänga runt. Jaha, svarar jag alltid och hur vet man det? Vad finns det för undersökningar som visar på det? Det är bara en så konstig och gammaldags syn att se på en familj. Att man måste vara kvar i Sverige så fort man skaffar barn. Jag har då aldrig träffat familjer som har rest med sina barn och där barnen har farit illa av det. Tvärtom, skulle jag vilja säga. De som jag har träffat som reser eller har rest mycket med sina barn beskriver det som något mycket positivt. Både barnen och föräldrarna. Varför och hur de ser på det kommer jag att skriva om längre ner

Att resa är ett av mina största intressen och varje gång när jag ska ut och resa, speciellt när jag ska resa långt eller när jag ska resa till ett mindre känt resmål, så får jag höra kommentarer som ”Bra att du gör det innan du skaffar barn, för sedan kommer det inte att gå” och så vidare. Och jag är så trött på att höra detta för jag tror verkligen inte att jag kommer att sluta resa i samma stund som jag får barn. Jag har mycket svårt att tänka mig varför jag skulle stanna hemma bara därför att jag får barn. Barn kan faktiskt också resa och det finns hur många barn som helst som är ute och reser just nu i samma stund som jag skriver det här och de mår bra. Så varför skulle inte jag kunna resa med ett barn?

Det finns en sak som irriterar mig så otroligt mycket när det kommer till prat om barn och det är att den som inte har barn i princip aldrig kan blanda sig i ett samtal som handlar om barn. Och oavsett vad man säger till den som har barn, oavsett om den personen håller med det som jag säger eller inte så får jag alltid höra följande: ”Du vet väl inte det, du har ju inga barn” eller ”Det kan inte du säga, för du har inga bar” och så vidare. Detta gör mig så irriterad! Jag förstår att jag inte kan en massa praktiska saker kring amning eller liknande men det finns andra saker som jag kanske kan och faktiskt är påläst om trots att jag inte har barn. Och jag tycker absolut inte att man har rätt att utesluta någon som inte har barn från ett samtal som handlar om barn.

Hela livet handlar om prioriteringar. Som jag skrev i det förra inlägget så har jag prioriterat att vänta med barn. Det har varit ett medvetet val som jag har gjort. Jag har helt enkelt prioriterat andra saker framför att skaffa barn. Först handlade prioriteringen om min utbildning. Att jag skulle bli klar med den och börja jobba. Sedan prioriterade jag mina resor vilket jag gör fortfarande. Och detta har fört mig hit där jag är nu. Jag är ute och reser och jag har inga barn. Men det är inget som jag har ångrat eftersom det har varit aktiva val som jag har gjort. Jag har helt enkelt valt att utbilda mig, att arbeta och att resa framför att skaffa barn. När kommer då mina prioriteringar att ändras? Det vet jag inte och måste det enda utesluta det andra? Det är en bra fråga som jag kommer att besvara lite senare.

Jag hamnar ofta i situationer där jag får förklara varför jag är trettio år gammal och har ett stadigt förhållande sedan elva år tillbaka men inte har barn. Många gånger får jag besvara frågor som: ”Är det inte dags snart” och ”Vad väntar ni på” och så vidare. Och jag är så trött på dessa frågor nu efter att jag har hört de en miljon gånger så nu tänkte jag besvara de frågorna en gång till och jag hoppas att jag ska slippa höra de senare. Det är ett val som jag har gjort, punkt slut. Jag ville bli klar med min utbildning och sedan arbeta några år. Jag ville skaffa mig en stadig inkomst och ett bra boende. Jag ville ha allt säkrat innan jag för ett barn till världen. Jag menar att skaffa barn är en av de enklaste sakerna man kan göra. Vem som helst kan göra det men det gäller att vara kapabel till att ta hand om barnet sedan också.

En sak som är viktig att alltid komma ihåg är att alla föräldrar vill sina barn väl (såvida föräldrarna inte är sjuka) och oavsett hur man väljer att uppfostra sina barn eller var man väljer att göra det, i Sverige eller inte, på resande fot eller inte så gör man det för att man tror att det kan vara bra för ens barn. Ingen förälder gör något för att skada sina barn medvetet såvida man inte är sjuk och det är viktigt att komma ihåg det. Sedan finns det olika sätt att uppfostra barn på och hur man väljer att göra det är ens ensak och alla väljer själva hur de vill göra det så att säga att det ena sättet är rätt och det andra fel, det går inte för alla vill ju sina barn väl och alla gör så gott de kan. Det får vi inte glömma bort när vi går in i olika diskussionen som rör barn.

Tänk om det är så att jag är för gammal för att få barn? Nu vet jag att det rent fysiskt inte är så än. Men när en kvinna faktiskt har fyllt trettio så är det ju inte så lång tid kvar. Jag vet inte när man rent medicinskt klassas som för gammal för att få barn men jag vet att jag såg ett program där det visades ett diagram som visade hur mycket mindre chans det var att bli gravid efter en viss ålder (det kan ha varit efter trettiofem) för varje år. Sedan vet man ju också att chansen att få barn med olika skador ökar ju längre tid man väntar med att skaffa barn. Sedan behöver inget av det här hända just mig men bara tanken på att det kan hända får mig att fundera. Hur lång tid har jag då kvar innan jag blir för gammal för att skaffa barn?

Jag är som jag skrev i det förra inlägget precis trettio år fyllda och att vara trettio år i Sverige och inte ha några barn är inget konstigt alls. Det är snarare något som är vanligare än att ha flera barn vid den åldern. I vissa andra kulturer ses det däremot som mycket gammalt att vara trettio och inte ha några barn. När jag till exempel arbetade utomlands så tyckte mina kollegor som då var lika gamla som jag att jag var hur konstig som helst som inte hade barn och hela pratstunden slutade med att de frågade om jag var sjuk och inte kunde få barn. När jag sade att det inte var så kunde de absolut inte förstå hur det kom sig att jag ändå inte hade barn eftersom jag faktiskt har en man. De det ansåg helt enkel att det nu var alldeles för sent för mig att få barn när jag var så gammal som trettio. Är det så? Är jag för gammal?

Jag är nu precis trettio fyllda och jag har inga barn än. Det är i och för sig inte så konstigt eller märkvärdigt på något sätt när man bor i Sverige men kan kanske ses som mycket konstigt i flera andra kulturer. Jag kommer att skriva om det sistnämnda lite senare. Jag kommer i den här bloggen beröra allt möjligt som har med barn att göra. Jag kommer att skriva om hur min egen situation se ut och jag kommer att skriva om andra som jag känner som har barn. Jag kommer att ta upp och beröra det mesta som har med barn att göra. Både små saker och stora saker. Och det som jag vill poängtera framför allt är att allt som jag skriver är mina egna åsikter så det kommer säkert att finnas läsare som både håller med mig och de som inte gör det.